San Marino, Punto di Terme

Vi vaknar upp till strålande sol även denna dag. Idag måste vi tyvärr lämna Florens för att dra vidare. Det är det sorgliga med att vara på resande fot, att man inte kan stanna för evigt på platserna man börjat älska! Vi packar ihop och beger oss ut i staden, på vägen träffar vi trevliga Mr Sani en sista gång. Vi har tänkt leta upp en taxi, men det verkar tydligen vara svårare än vi trodde, för på närmaste taxistationen vi gick till, kom det inga taxibilar om man inte ringt och förbeställt. Vi får gå bort till Piazza della Repubblica, och där fanns det. Svetten rinner redan, vi längtar efter att sätta oss i bilen och dra på AC:n!
Nästa mål blir en outlet som ligger någon halvtimme norr om Florens, längs E35 i Bardolino. http://www.mcarthurglen.com/it/barberino-designer-outlet/en/ Tanken är att vi ska hitta massor att handla, men det var faktiskt inte så mycket kul vi hittade, vi går omkring i någon timme i värmen, men tröttnar sedan, lämnar sedan outleten och åker vidare, nu mot San Marino. Den bästa vägen blir norrut på A1, och sedan sydöst på A14 mot kusten och Rimini. Långt därborta ser vi ett berg som verkar misstänkt likt San Marino, en ganska ensam topp med massor av bebyggelse längst upp. Vägen slingrar sig som en orm sakta uppför och det är helt otroliga utsikter över landskapet. Vid klart väder kan man tydligen se över till Kroatien! Själva landet San Marino är ett pyttelitet land, med bara ca 30 000 invånare. Man märker knappt att man åker över gränsen - inga hårda gränskontroller här, inte. Vi hittar parkering ganska nära gamla stan, och lämpligt nog går det ett litet minitåg upp för de sista backarna. Det hoppar vi på och åker med.

Vi tar reda på lite mer om San Marino genom turistbroschyrerna, man blir ju nyfiken på vad som hänt och händer här! Det visar sig att San Marino funnits i sisådär 1700 år! Inte så pjåkigt för ett så litet rike. Sankt Marinus hette killen som flydde från romarna, och valde berget Monte Titano som sin tillflyktsort. Här kunde han leva tryggt och säkert. San Marino har en lång tradition av demokrati och fred, och t ex under andra världskriget så gav de fristad åt tusentals judar som behövde skydd. Snyggt av dem, och roligt att besöka ett land som har lyckats så bra genom århundradena utan att kriga och förtrycka! Världens äldsta republik lär det vara. Nog med fakta - vi är hungriga nu, klockan är en bra bit över lunch, och vi tar oss högt upp och hittar en liten pizzeria med utsikten med stort U. Tyvärr tar det en stund att få in maten - personalen håller på att klättra på taket och baksidan - kanske har någon ugn gått sönder? De måste ha rejäla risktillägg här - några decimeter utanför huset stupar bergssidan brant nedför! Men tillslut kommer maten och vi kan konstatera att även sanmarinierna kan göra pizza!

Mätta vandrar vi vidare genom den gamla härliga staden. Mycket av shoppingen är rejält turistig, med krimskrams och souvenirer i överflöd. Men kan man bortse från det så finns det mycket att titta på, och vi hade nog kunnat strosa runt här riktigt länge. Men parkeringstiden går snart ut, och vi behöver komma vidare. Vi måste helt enkelt lämna detta pytteland...

Kustvägen norrut blir det nu, vi siktar på Ravenna och nattens hotell, som heter Oceanomare och ligger strax utanför Ravenna vid kusten. Punta Marina Terme heter orten, visar sig vara en ganska liten badort, men ändå fullt tillräcklig. När vi checkat in tar vi med badkläderna och styr benen mot stranden. Nu blir det ett dopp i Adriatiska havet! Vattnet är otroligt varmt, säkert 27-28 grader. Kan det bero på de varma källorna "Terme" som ligger häromkring? Ute i havet ser vi oljeplattformar och genast börjar vi spekulera i varför de finns där. Olja finns här och även gas, visar lite research. Hade inte en aning... Vi går en bra bit längs stranden, och njuter av det varma vattnet som vågorna sveper in över fötterna.

Till slut vänder vi tillbaka mot centrum. i stadsparken är det någon lokal festival på gång - massor av folk och uppträdanden och lotterier! Det serveras mat - folk står i långa köer för att få smaka. Det visar sig vara en mussel-festival! Ett gäng svettiga och mycket muntra kockar kokar mängder av musslor till alla besökare.

Vi väljer att inte följa strömmen och äta musslor - kön verkar alldeles för lång, och vi vill ha "riktig" mat... Vi går några kvarter upp och hittar en restaurang som verkar mysig, Osteria Moriconi. Det verkar minst sagt populärt - helt fullsatt, men vi lyckas ändå få ett bord. Härlig stämning och vilken inredning! Längs väggarna ligger och står mängder av vinflaskor, och en känner sig som att en sitter mitt i en vinkällare. Maten blir klassiskt italiensk - bland annat pasta och Birra Moretti. Ännu en gång har vi hittat ett riktigt guldkorn!