Äntligen tillbaka på Le Marognole!

Idag är det marknadsdag i den lilla byn. Efter frukosten (kolla in berget av croissanter!) så tar vi en tur för att kolla in den, inget köps men kul att titta. Vi tar en espresso till på hotellet, som på dagarna också är ett välbesökt café. Gubbarna sitter utanför med sina espresso och verkar trivas förträffligt. Minsann, där har någon startat med ett glas vin! Tidigare än oss alltså, haha! Vi tackar Giovanni för den trevliga vistelsen. Allt vin som vi packat ur bilen ska nu packas in igen. Plus bagage. Det är tur att vi har en mästare på tetris med oss! Vi sätter gps:en på Vogadori, men vi inser att vi inte kommer att hinna dit innan deras lunch, så vi tar en tur in till Verona så länge. Lika vackert som alltid, men oerhört varmt idag. Vi ser termometrar som visar på 40 grader. En glass får det bli, vi går runt lite till och promenerar sakta tillbaka till bilen som står parkerad strax utanför stadsmuren. En budbil har ställt sig preeeciiiis bakom, oj, hur ska vi komma ut nu? Lugnt, strax kommer chauffören och flyttar sig. En italiensk äldre dam hoppar glatt ut i trafiken och vinkar ut oss.

Fratelli Vogadori blir vårt första vinstopp för idag. Här har vi varit tidigare, så vi känner väl till vinerna. Vi erbjuds ändå en provsmakning på några viner, vi testar deras Corvina (fyllig men i en lättare stil, endruvsvin), Raffaello (Valpolicellablend utan Docg), Amarone Grazie (den som tidigare hette Forlago), 3 Fradei (en ny sort) och Rita (sötare vin, som Recioto typ). Efter en stunds provning köper vi några viner och åker vidare. Nu ska vi till nästa vingård, den ligger på andra sidan berget. Först stannar vi till på en supermarket och köper lite mackor, som vi äter till lunch på en skuggig rastplats längs vägen upp på berget. Perfekt att få lite mat i magen. Vi följer gps:en som leder in oss på små vägar. Vi vet att denna väg är betydligt mindre, vi har åkt den förut. Men nu är det en annan väg verkar det som. Asfalten blir grusväg, som blir sprängstensväg, som blir smala traktorspår med högt gräs i mitten. Hårnålskurvor i branta sluttningar på rullgrus med stup nedanför... Alla håller andan och hoppas att det ska bli bättre snart. Det blir det inte... Det är smalt så att vi undrar om ens en traktor kan åka här? Sensorerna på bilen larmar konstant. Vinrankorna växer så nära att de skulle gå att plocka från bilfönstret. Som tur är har vi en skicklig chaufför som lugnt och metodiskt tar oss ned till civilisationen och asfaltsvägen igen. Puh, vilken pulshöjande färd!

Huvudmålet idag är Le Marognole, Eleonora och Fabios vingård som för många år sedan inveg oss i vinets komplicerade värld, och var den upplevelsen som fick oss att börja uppskatta vin på en helt annan nivå än innan. Vår första vinkärlek, liksom! Vi håller kontakten lite då och då även när vi inte är i Italien, och vi har såklart kontaktat Eleonora så att hon vet att vi kommer, ja när jag tänker efter är detta nog det enda vingårdsbesök som vi faktiskt bokat i förväg! Det är flera svenska bilar på gården och även danskar. Eleonora kommer strax ut och välkomnar oss, och titta, där kommer Fabio insladdandes på traktorn. Han kommer och tar oss i hand med, och vi hör Eleonora strax efter skälla på honom för att han kommer in svettig o skitig... "men jag ÄR ju bonde" svarar han glatt o då är det inte mer med det. Vi berättar vilken väg vi tagit och Eleonora ojar sig, den vägen har hon flera gånger försökt få Google att ta bort som farbar väg. De åker inte ens med traktor där! Shit inte undra på att vi tyckte den var lite väl utmanande. Vi får nu i alla fall äntligen se deras nya byggnad helt klar, förra gången vi var här (2018) var den bara påbörjad. Nu är den i fullt bruk, och nere i källaren är det svalt och skönt.

Vi får smaka på alla deras viner, i de nya årgångarna, plus en nyhet. Mellan vinerna catchar vi upp lite om vad som har hänt och om framtidsplaner. Nu har de en produktion på ca 40000 flaskor per år, i princip alla druvor de odlar vinifierar de själva. Något som de haft som mål redan när vi var där första gången. Då gjorde de ca hälften själva och sålde resten. Vinerna då, hur smakade de? Först ut är rosévinet El Marascar 2021, gjort på 100% corvina. Det här är friskt och gott, körsbär och hallon. Vi vet dessutom att de flaskor vi sparat lite för länge och sedan öppnat, har visat en jättebra utveckling. Nästa vin är deras Valpolicella Classico 2020. Lätt, fräscht, medeltanniner, körsbär och örter. Bra tycker vi alla, ett perfekt vin när man inte har en så tung maträtt. Vi fortsätter med Ripasso 2018, oj, den här var mycket bättre än vad vi minns den från tidigare år. Såklart har vi tyckt om alla deras viner, men vår smak har hoppat upp några snäpp och vi var rädda för att vi skulle ha växt ifrån både Ripasso och Amarone. Det kanske vi har, generellt, men samtidigt verkar Marognole också ha klivit upp ett par snäpp och vi är förtjust överraskade. Vårt tidigare favoritvin, El Nane slås nu upp i glasen och detta är också årgång 2018. Här känns genast mer fylliga toner, samma grund som alltid, körsbär o örter, men nu även med tydliga smaker av ek, choklad, torkad frukt, kanske en ton av kokos? Helt torrt såklart. Vi är glada att det här vinet också har förbättrats så mycket. Fabio häller upp Amaronen till oss, den har en mörkare frukt, bra tanninstruktur, balanserad och med lång eftersmak. Hmm, det här är gott! Över förväntan. Alla är överens om att om vi hade fått det blint hade vi inte gissat ens i närheten! Stolt visar sedan Fabio upp "nyheten", en Amarone Riserva 2011, som har lagrats åtta år på franska ekfat, sedan tre år till på flaska. Bara 1000 flaskor har gjorts av denna. Komplext, bra balans, fyllig, lite härligt oxiderade toner. Vi bjuds in att kolla i rummet bredvid, ett tempererat rum där vinställ tar upp alla väggar typ. Här förklarar han (på italienska såklart) att de ska lagra sina bästa buteljer. Tjusigt! Nu är det bara de två dessertvinerna kvar, Recioto och Passito. Recioto har smak av mogna varma jordgubbar och körsbär. Passiton är frisk och nästan som nymosat äpplemos i smaken. Sammantaget är vi så glada att se den kvalitetshöjning som gjorts, och att det är genomgående genom hela rangen. Vi går upp igen, utomhustemperaturen är ca 37 grader, oh var det så här varmt ute? Man hade nästan glömt det när man satt i den svala källaren. Vi går in och gör upp lite affärer, och vi som trodde att vi var klara med vininköpen och bara möjligen skulle handla någon mixlåda, står nu här med sju lådor att försöka få plats med. Efter lite trix går det! Vi får ett tips på en kollega till dem dom också gör bra viner, Pietro Sardini. Lite excentrisk, men med stor passion för vin. Måste kollas in, men det får bli en annan resa. Vi tar farväl och åker vidare.

Vi ser ytterligare en skogsbrand på avstånd, och vattenbombningsplanet åker skytteltrafik mellan Gardasjön och branden. Temperaturen pendlar mellan 38 och 42 grader, olidligt hett. Bilens AC är välkommen! Nu är målet Gardasjön och ett hotell med pool, Hotel Santa Maria i Bardolino. Vi har lyckats missa pool på alla hotell vi bokat, men här valde vi detta hotell just för att de hade en sådan (plus luftkonditionering). Vi får lov att ställa in vinet i deras garage, som är hyfsat svalt. Hotellet är lite nedgånget, rummen pyttesmå. Ena rummet hade ingen fjärr till ACn, och när den väl fixats så var det ändå ingen särskilt bra utväxling på den så natten blev varm ändå. Vi går med till poolen, inte stor, men ändå något att svalka sig i. Vattnet är underbart ljummet och svalkande.

Efter lite återhämtning går vi till restaurangen vi bokat, La Virata, den visar sig ligga precis runt kvarteret. Det är otroligt varmt på den lilla uteserveringen! Vi börjar med ett glas Aperol Spritz, och sedan njuter vi av Frittata Mista de Pesce och lokalt fångad forell. Mycket gott! Till det dricker vi ett lokalt vitt vin, Lugana, från Ca dei Frati. Värmen hänger i, vi orkar inte äta varken förrätt eller dessert idag, så efter lite kaffe går vi ned mot hamnen.

Det visar sig vara en fantastisk himmel efter solnedgången. Måste förevigas! Att Bardolino är en turiststad märks tydligt, det är mycket folk ute, de flesta butiker har öppet till elva på kvällen och utbudet är ganska turistanpassat. Det är trubadurer som sjunger och spelar, och vi sätter oss på en bar och tar varsin drink innan vi går hem.