Resebloggar från Travellerspoint

Skuleberget och Örnsköldsvik

sunny 22 °C
Se Roadtrip Sweden 2020 på millalindhs karta över resan.


Ganska skönt när vi idag inte behöver packa ihop alla väskor, vi har bokat två nätter i Örnsköldsvik. Istället tar vi på oss våra bästa hiking-kläder, provianterar på Hemköp och sätter av mot Skuleberget. Idag skiner solen, det ser ut att bli en toppendag! Berget ligger en liten bit söderut, mycket tillgängligt precis bredvid E4, och det är en maffig syn med det 295 meter höga berget som med en nästan lodrät brant höjer sig över marken. Det finns flera infarter och utgångspunkter till Skuleberget, vi har kollat kartan lite och väljer att parkera vid Naturum. Vi pratar lite med en av deras guider på infocentret, han berättar att det regnat ca 25 mm i natt och att det därför kan vara lite blött, men att det kommer att torka upp snart. Vi känner oss trygga nu med de leder vi redan hade kollat ut, Grottstigen upp och Södra Bergsstigen ned. Här finns också en anläggning som heter Via Ferrata http://www.viaferrata.se/, där man kan prova på bergsklättring i fyra olika svårighetsgrader. Den gula leden, den lättaste, ska gå att klättra utan förkunskaper och med normal fysik. Vi har varit lite nyfikna på Via Ferrata, lite skräckslagna också måste jag erkänna, men allt löser sig mycket enkelt - eftersom det regnat så är alla de lederna stängda idag. Vi är inte särskilt ledsna.
Hela regionen här är den plats i världen som höjt sig mest sedan istiden. Då var isen 3 kilometer tjock, och tydligen som tjockast just här. Berget trycktes ned 800 meter av tyngden från isen, och när den sedan smälte för så där 10 000 år sedan, fjädrade marknivån långsamt tillbaka, och gör det fortfarande, nu med ca 8 mm per år vilket är världsrekord. Så på 100 år blir det en höjning på 80 cm, rätt påtagligt med andra ord. Förr visste man inte varför, man trodde bl a att havet torkade ut, och först på 1800-talet började man förstå anledningen. Landet kommer att fortsätta att höja sig i flera tusen år till, skapa nya öar och flytta ut kusten så att det blir fastland till Finland!
Hur som helst, vi börjar vår vandring uppför Grottstigen. Den är 600 meter lång, och höjdskillnaden nästan 300 meter, vilket gör en stigning på 50 %. Varje meter vi går framåt går vi alltså en halvmeter uppåt också. Med bra skor, välfyllda vattenflaskor och gott humör ger vi oss iväg. Stigen blir snart fylld med stora stenar, klippblock och rötter, pulsen höjs och eftersom det också är relativt varmt blir vi snabbt svettiga. Riktigt kul att fundera ut bästa vägen, testa greppet och ibland verkligen hiva sig upp på nästa block. Det är lite fuktigt, vattnet rinner längs bergssidan och bildar små rännilar över stenen, men ändå går det att välja torrare vägar.
IMG_20200731_093520.jpgIMG_20200731_093433.jpgIMG_20200731_093929.jpgIMG_20200731_095351.jpgIMG_20200731_095610.jpg
Längre upp kommer det en liten avstickare till en grotta. Det är en rätt grund grotta, man tror inte att någon bott där men däremot har det förmodligen används som tillfälligt skydd. För att ta sig upp behöver man klättra upp för en brant stege, och när man kommer över kanten förstår man att det kommer fler, ännu brantare stegar. Jag, som har en läggning åt det där höjdrädda hållet, framför allt för branta trappor och stegar, känner att det här inte kommer att bli något roligt alls. De andra i sällskapet får gå upp utan mig helt enkelt. De berättar att det var en fantastisk utsikt därifrån, men att det var tur att jag avstod, för stegarna blev bara brantare och brantare. Utsikten var förresten riktigt fin även nedifrån.
232d1f80-d3e6-11ea-b5c7-cbba0e15fc0b.jpgIMG_20200731_095808.jpg
Vandringen fortsätter när alla samlats igen, nu börjar det bli mer trappsteg och små stegar. Allt är bra ordnat, små järnstänger nedslagna i berget precis där man behöver något att hålla sig i, ett litet trappsteg där det är för högt eller brant, kedjor eller rep att hålla sig i. Ändå är det mer som en krabba än som en bergsget jag tar mig fram. Ju längre upp vi kommer och ju brantare det blir, desto mer motas det sunda förnuftet bort och ersätts av en irrationell lätt panik. De andra går upprätta och snackar och har inga problem alls, jag biter ihop och tar ett steg i taget. Det går ändå bra, snart är vi uppe på mer flack mark och livet känns fantastiskt igen. Vilka vyer över landskapet! Vart vi än vänder huvudet är det den ena magnifika utsikten efter den andra. När man tittar ned på leden vi har gått (ser ni trappstegen?) så är det med stolthet - här har jag tagit mig upp!
IMG_20200731_103625.jpgIMG_20200731_110900.jpg
Toppstugan öppnar inte förrän elva, och det är redan mycket folk som står och väntar. Vi fyller vattenflaskorna, tar en välförtjänt sittpaus utanför, och går sedan Kalottstigen, en knapp kilometer runt toppen, den går ungefär där kustlinjen gick som högst. Även här har man världsrekord, detta är den högsta gamla kustlinjen i världen! Man har satt en metallkant som visar var den gick, smart att visualisera det så. Berget ovanför har aldrig varit under havsnivån, så där finns jord och växtlighet kvar. Resten av berget är till stora delar kalt, tack vare att det slipats rent med havsvatten under många år. Det finns fina utsiktsplatser och fina ramper på första delen, sedan blir det mer terräng. Dock många gånger lättare än vår uppstigning, här är det flackt och ganska lättpromenerat.
bb5fa9c0-d437-11ea-b1a1-e109d568acaf.jpgIMG_20200731_111405.jpgIMG_20200731_111630.jpgef80b1e0-d437-11ea-b1a1-e109d568acaf.jpgIMG_20200731_114149.jpgIMG_20200731_114212.jpgIMG_20200731_114312.jpg
Vi kommer tillbaka till toppstugan, men det är fortfarande mycket folk där. Vi är ändå inte så fikasugna, vi tänker ta oss ned istället, och vi har ju med oss bra med snacks och bars att ha som mellanmål. Det är nu överlag riktigt mycket folk ute på hela berget, det märks att det är ett populärt ställe, och att svenskarna hemestrar denna sommar. En del är riktigt proffsigt utrustade, några kånkar barn på ryggen, vissa är klädda som att de är på en liten stig till stranden. Ungdomar, äldre och barnfamiljer, alla typer finns. Inte alla verkar uppskatta livet på berget, en man hör vi säga "älskling, nästa gång vi ska upp på ett berg tar vi ett där det går att åka bil upp!". Vägen ned har vi uppfattat som mycket lättare, men vi skulle nog vilja påstå att den är ganska krävande också. Alla kan visserligen gå, men det är höga kliv, leriga partier, stora stenar, flacka men ibland hala klipphällar. Benen börjar dessutom att bli lite lagom trötta nu och vägen ned är lång. Det finns mycket att titta på, både utsikt förstås, men också massor av vackert som växer. Väl nere i civilisationen igen känner vi oss alla otroligt duktiga men trötta. Den där andra turen i Skuleskogen som vi tänkt oss att hinna med idag, den får vi nog tyvärr passa på. Våra kroppar är inte riktigt vana vid den här behandlingen. Vi började gå runt kvart över nio, och nu är klockan halv två. Vi har suttit ned några korta stunder för att vila såklart, men vi har ändå varit här i över fem timmar. Vi kikar upp på berget en sista gång, fullt nöjda med dagens etapp.
f58a08f0-d439-11ea-a565-e3c76d4ca194.jpgfd835b10-d439-11ea-a565-e3c76d4ca194.jpg0ea1fc30-d43a-11ea-a565-e3c76d4ca194.jpgIMG_20200731_125018.jpg
IMG_20200731_133731.jpg
Vi har med oss mackor till lunch, så vi åker över E4:an för att hitta någon mysig plats att stanna och äta på. Vi åker en bra bit, vänder och tar sedan en liten glänta i skogen vid vattnet. Inte supercharmigt, men vi är hungriga och det blir toppenbra med lite bakluckelunch på salami- och brie på baugette. Vi stannar inte länge här, utan åker sedan tillbaka till Ö-vik och hotellet. En varm bastu väntar på oss, på hotellets fjortonde våning och med panoramafönster ut mot hamnen. Nu kom regnet vi sett vara på väg, det verkar dock spricka upp igen snart. En liten vilostund och dusch senare så är vi snart på topp igen. Klockan fem är vi redo för lite häng på stan och nu skiner solen. Vi går tillbaka till Public igen, de är Ardbeg-ambassadörer och vi vill kolla in deras utbud. Det blir ett par små smakprov, först av Ardbegs nyaste whisky, Blaaack, och efter det blev det Corryvreckan. Även en Sancerre från Alain Gueneau och en australiensisk chardonnay med lite sauvignon blanc hann vi med, o kanske nån liten öl (ja, vi var där ett tag, och vi delade på det mesta!).
IMG_20200731_142610.jpgadceb480-d43d-11ea-a531-cb29c2769333.jpgbaecb4f0-d43d-11ea-a531-cb29c2769333.jpg
Vi har bokat bord strax efter åtta på Mamma Mia http://www.mammamia.nu/restaurang/ inte långt härifrån. Vi har gott om tid på oss så vi tar en liten stadspromenad innan vi går till restaurangen. Det är inga problem att få bordet lite innan bokad tid. Vi börjar med en flaska bubbel, vi vill gärna ha något annorlunda och kul, och blir rekommenderade en spumante från Castello di Spessa https://www.castellodispessa.it/en/ i Fruili i nordöstra Italien, nära slovenska gränsen. Vinet heter Perté och är gjort på Ribolla Gialla, inte så vanligt att göra mousserande på. Alberto (?) som serverar oss berättar glatt om vingården och hur de importerar alla sina viner själva, främst från Italien. Vi tar in lite vitlöksbröd och oliver att snacksa på medan vi bestämmer vad vi ska äta. Beslutssvårigheterna är grava, men så får vi höra vad som är dagens fisk: hälleflundra. Så enkelt det blev. Tre av oss tar fisken, en tar pasta salsiccia. Vi ber om en bra vin-rekommendation till maten, och till pastan blir det en ripasso, till fisken en sauvignon blanc från samma gård som bubblet. Vi får smaka lite från en öppnad flaska och visst, den kommer att bli kanon till maten.
8a7704c0-d441-11ea-8406-3bb515fb41f3.jpg92b88370-d441-11ea-8406-3bb515fb41f3.jpg9b10be70-d441-11ea-8406-3bb515fb41f3.jpg
Lokalen är en salig blandning av hockeytröjor, italienska rödvita dukar och tidningsurklipp (pappan i familjen var först i Ö-vik med pizza 1974, och har också hjälpt till att starta Pappa Grappa i Norrköping). Vi slukas av berättelserna vi får höra, och sneglar bortåt grappavagnen som står så fint och väntar. Den rullas fram till bordet och nu väntar en stunds prat om grappa - lagrad eller inte, var tillverkas de olika grapporna, ska man smaksätta dem eller är det bara hittepå? Vi tipsar varandra om bra märken och kan man tänka sig - det blir en miniprovning med 3 olika grappa. Först en vit på pinot noir från Bertagnoli, den förväntas vara en klassisk grappa med käftsmällsdoft, men den här är annorlunda och låter oss omvärdera vår negativitet mot olagrad grappa. Nästa är från samma tillverkare, grappan heter Koralis och är lagrad två år på ekfat. Fylligare och riktigt god. Sist kommer grappornas grappa, något vi aldrig tidigare provat: Grappa riserva del conte Ludovico di Spessa. Den är gjord på merlot/cabernet sauvignon och är lagrad i nästan 20 år. Inte direkt billig, men åhh vilken doft. Smörkola, russin, knäck, mogen ananas, torkade aprikoser. Och smaken sen, lika gudomlig den. Dessa droppar skulle man vilja kunna konservera för att kunna dofta på för evigt. Tyvärr tar allting slut, även denna ljuvliga kväll. Mätta, glada och nöjda promenerar vi tillbaka till hotellet.
2fcce310-d445-11ea-b800-2b0f4195b3b4.jpgIMG_20200731_215642.jpgIMG_20200731_220837.jpg4ce046e0-d445-11ea-b800-2b0f4195b3b4.jpg59363c60-d445-11ea-b800-2b0f4195b3b4.jpg

Författat av millalindh 17:00 Arkiverat i Sverige Tagged mountains hiking sverige berg grappa moretti bergsvandring världsarv örnsköldsvik

EpostinläggFacebookStumbleUpon

Innehåll

Var först att kommentera detta inlägg

Comments on this blog entry are now closed to non-Travellerspoint members. You can still leave a comment if you are a member of Travellerspoint.

Login