Resebloggar från Travellerspoint

Malè, bergsäventyr dag 1

26 °C
Se Roadtrip till Italien 2018 på millalindhs karta över resan.


Vi vaknar upp i de svala bergen, det är 22 grader, riktigt behagligt med lite lägre temperaturer som omväxling till hettan. Efter en stadig frukost packar vi ryggsäckarna och åker först bort till närliggande Daolasa, för att aktivera liftkorten som vi köpt för bara några euro på Hotel Rauzi, och sedan ger vi oss av med bilen genom Val di Sole, 3 mil upp i bergen till byn Passo Tonnale, som ligger på över 1800 meter över havet. Här har Pelle och John åkt skidor på vintrarna, så nu blir det förstås kul att se hur det ser ut utan snö! Vi hoppar in i kabinliften Paradiso som tar oss halvvägs upp mot glaciären vi ska till. Är man lite sisådär bekväm med höjder så är det bara att bita ihop, detta är bara början. Men det går riktigt bra, det är nog bra att utmana sig även om det är lite darrigt! Men vågar man öppna ögonen så är det fantastiska vyer man har framför sig! Titta inte ner bara... uuh, vad långt ned byn ligger! Väl uppe finns en alldeles turkos liten sjö!
IMG_20180807_102935.jpg IMG_20180807_104142.jpg
IMG_20180809_235430.jpg IMG_20180807_105754.jpg
IMG_20180807_111007.jpg
IMG_20180807_110815.jpg IMG_20180807_110851.jpg
Det finns här en liten utställning om det vita kriget, guerra bianca, som var en del av första världskriget. En front mellan Italien och Österrike-Ungern gick ungefär här, och det var ett mycket tufft liv för soldaterna på båda sidor. 1916 gick temperaturen ned till minus 40 grader, det kom massor av snö, 10-12 meter på sina håll. Laviner utlöstes, 10 000 dog bara i dem, och man räknar med att lika många till dog av svält, köldskador och sjukdom. Nu när glaciärerna smälter lite mer, hittar man en hel del föremål från den tiden. Den som vill läsa mer hittar en utförligare förklaring här:https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Vita_kriget?wprov=sfla1
IMG_20180807_112201.jpg IMG_20180807_112117.jpg
Vi tar nu nästa lift vidare upp till 3000 meter. Här känns det att luften är lite tunnare. Vi åker förbi en mindre glaciär som vi nu ser är helt täckt med en gigantisk stor, vit duk, för att isen inte ska smälta bort. Länge bort finns flera större glaciärer. Vi klättrar upp på ett stenröse en bit, för att komma ännu högre upp. Men vi går inte riktigt ända upp, underlaget är bara stora stenbumlingar och det är rätt mycket folk som trängs. Vi nöjer oss mer tre fjärdedelar ungefär. Häruppe ligger faktiskt snö, och minsann kommer det inte en snöboll vinande i luften? En fikapaus passar lagom när vi tagit oss ned igen.
IMG_20180807_113401.jpg IMG_20180807_114017.jpg
IMG_20180807_114037.jpg IMG_20180807_114914.jpg
IMG_20180807_115022.jpg
Det blir först en kort liftbit ner igen och så går vi en ganska flack sträcka och tittar på en sjö (ja, vattnet var iskallt!) för att sedan ta liften sista sträckan ned till byn, där vi tar bilen och åker iväg till Val di Pejo för nästa bergstur. I dalen är det 27 grader, men det var betydligt svalare på toppen!
IMG_20180807_124426.jpg
IMG_20180807_124543.jpg
Borta vid Pejo hittar vi till slut liften, Pejo 2000, som går från Pejo Fonti till Tarlenta på ca tvåtusen meter över havet. Nu har vi kommit en bra bit upp på berget. Det är svindlande vackert! Det kurrar i magarna, det är visst lunchdags, klockan är redan två, och vilken tur, här finns en restaurang precis bredvid liftstationen, Refugio lo Scoiattolo, http://www.rifugioscoiattolo.com/en/ Lasagne och pasta med svamp blir det till lunch. Lite storkökskänsla på serveringen, men mycket god mat!
IMG_20180807_134744.jpg IMG_20180807_135915.jpg
IMG_20180807_141309.jpg
Efter lite vila och mat åker vi vidare i den stora, nybyggda liften Pejo 3000, som tar 100 personer per tur. Det tar bara 6 minuter så har vi åkt 1000 meter i höjdskillnad och är nu uppe på 3000 möh. Ganska brant stigning kan man lugnt säga! Men det känns ändå som att gå på en liten buss - tills man råkar titta ut och ned!
IMG_20180807_142831.jpg IMG_20180807_144206.jpg
Här uppe på toppen är det magisk utsikt! Det är sådant här man får ta fram som minnesbilder när vardagen slår till i höst! Vi har nu att välja på att ta liften ned igen, eller att gå ned, vilket vi förstått ska vara 4 kilometer (skidpist förvisso) och ta någon timme drygt. Vi diskuterar lite och bestämmer oss för att testa. Det går ju att vända tillbaka om det verkar besvärligt. Och efter vad vi såg från liften så verkar det bli gröna, fina backar efter den första etappen i lite trist grå klippterräng. Klockan är nu typ 14:50. Vi börjar gå nedåt och här i den första biten är det stora stenblock i ett stort röse, som man får balansera på för att komma nedåt. Ganska utmanande men lite roligt också.
IMG_20180807_144751.jpg IMG_20180807_145647.jpg
IMG_20180807_150047.jpg IMG_20180807_150623.jpg
Vi tittar upp bakom oss när vi kommit ned en bit, wow, har vi verkligen klarat av att ta oss ned hela den sträckan? Man blir riktigt stolt! Men det finns inte en chans att vi orkar vända tillbaka nu när vi kommit så långt, tänker vi. Det blir ju ännu tuffare att klättra uppför alla stenblock. Så vi fortsätter, nu hittar vi faktiskt också den markerade leden och behöver inte bara längre gå på känn. Vi går över en liten pyttebäck som flyter samman från olika rännilar som kommer från glaciären ovanför oss. Längre ned ser vi att det blir ett större och större vattendrag. Hit har det tagit ungefär en halvtimme, och vi ser också ett litet hus längre ned i backen, dit kan det ju inte vara så långt kvar?
IMG_20180807_152604.jpg IMG_20180807_153353.jpg
IMG_20180807_161544.jpg
Men vägen ned blir allt annat än smidig. Om den första delen kändes lite svår och utmanande, men rolig, så blir mellandelen av leden riktigt påfrestande. Det är för det första väldans brant, så leden går i sick-sack, nästan som serpentinvägarna vi åker med bilen. Det gör att den "korta" sträckan vi ska gå ned till huset blir minst sådär fyra-fem gånger längre. Sedan är stigen smal, med en hel del klippblock (som inte helt säkert ligger still när man belastar dem sin kroppsvikt), eller löst grus som man lätt halkar i. Det finns inget att hålla sig i för att hålla balansen, vandringsstav hade verkligen varit bra här. Molnen tornar upp sig och det verkar bli oväder. Dessutom har vi upptäckt att vi inte har särskilt bra mobilttäckning här på berget. Shiit, tänk om något händer! Vad gör vi då? Alla börjar bli trötta och det är lätt att tappa fokus. Man får ta en bit i taget och tänka på nästa kurva. Vi har dessutom lite tidspress eftersom vi glömt att kolla när sista liften går hem. Den vill man ju inte missa och få gå ända ner till dalen! Vi knatar envist på, vi tar verkligen fram vår järnvilja och även om stugan närmar sig ytterst långsamt, så kommer den lite närmre för varje steg. Nästan två timmar efter start kommer vi äntligen fram, här finns tack och lov en liftstation, en liten fin sjö och, bäst av allt: serveringen är öppen! På darrande ben går vi in och tar en av de mest välförtjänta ölen på länge på Doss de Cembri. Höjden här är 2315 meter över havet, vilket innebär att vi tagit oss ned 685 meter i höjdskillnad! Mäktigt, även om vi kanske inte gör om just denna tur på ett tag.
IMG_20180807_165533.jpg IMG_20180807_165651.jpg
IMG_20180807_165733.jpg IMG_20180810_125445.jpg
Liften har som tur är öppet över en timme till! Även fast det är en läskig sittlift med bara en bygel över benen, så känns det inte som ett alternativ att gå ned. Det blir till att tugga i sig att åka denna. När den går över kanten och man ser rakt ned, så går det ju att blunda! Vi hör bjällror, som musik, det är ett stort gäng kossor som vallas precis under oss! När vi klivit av sittliften är det en kort promenad till Pejo 2000 som tar oss ända ned till dalen och bilen. Vi åker tillbaka till Hotel Rauzi och hoppas på att bubbelpoolen är ledig. Det är den! Underbart att få koppla av och vila sina trötta ben i badet! Vi är otroligt nöjda med oss själva, även om inte någon av oss räknat med en så avancerad tur. Marco, som äger hotellet och är en mycket rutinerad alpinist, skakar bara på huvudet när vi berättar vilken led vi gått idag!
IMG_20180807_184257.jpg IMG_20180810_223504.jpg
Efter det välbehövliga badet är det dags för middag, så underbart enkelt att ha det på hotellet, det uppskattas när man varit ute hela dagen. Ikväll tar vi valt Risotto al funghi, Pesce a piada (svärdfisk) och Costine di maiale, revben. Det blir även ikväll lite kaffe och kortspel som avslutning på dagen. På trötta ben tar vi oss upp till rummen på tredje våningen. Hiss är bara till för mesar, visst?
IMG_20180807_201653.jpg IMG_20180807_201659.jpg

Författat av millalindh 14:02 Arkiverat i Italien Tagged pool berg male italien lift promenad serpentinvägar alperna roadtrip_till_italien_2018 rauzi dolomiterna pejo passo_tonale bergsvandring refugio

EpostinläggFacebookStumbleUpon

Innehåll

Var först att kommentera detta inlägg

Comments on this blog entry are now closed to non-Travellerspoint members. You can still leave a comment if you are a member of Travellerspoint.

Login