Le Marognole och Malè

Vi packar ihop våra väskor och lastar in dem och alla vinlådor i bilen, och checkar ut från Vogadori. Det ingår ingen frukost här, så vi åker ned till byn för att hitta ett fik där vi kan äta frulle. Vi sätter oss på Café Adoro, där vi beställer in en klassisk italiensk frukost! Cappuccino och croissant! Inte riktigt vad vi är vana vid, men det får funka! Idag är det marknadsdag i Negrar, så vi passar på att gå runt lite och förundras över allt krimskrams! Det är lite halvmulet idag men ändå 33 grader klockan 10 på förmiddagen!

Vi åker mot Le Marognole, men vi hittar inte rätt väg riktigt eftersom flera gator är avstängda pga marknaden. Vi följer gps:en för att hitta, men det går sisådär, vi testar lite andra, egna idéer på vägar men det går visst ännu sämre! Vi kommer upp på en smal gata som till slut bara blir en liten gropig grusväg som vi känner inte riktigt är ämnad för Passaten, så vi vänder och kör en annan väg. Det går bättre! Vi åker förbi det stora sjukhuset, som Alberto berättat för oss är ett av de största i regionen, det ägs av kyrkan, och man anlitar många internationellt framstående läkare, vilket gör att man lockar folk från hela Italien och även från andra länder.


Halv elva kör vi in på Le Marognole http://www.lemarognole.it, vår favoritvingård nummer ett alla kategorier! Detta är fjärde året i rad som vi besöker dem och det är superkul att få följa deras utveckling. Hur många vingårdar vi än besöker är det alltid denna som ligger oss närmast hjärtat, det är svårt att sätta fingret på varför bara. Det är en familjedriven gård, med en ganska liten produktion, stor kärlek och passion för sina viner, vi får alltid trevligt bemötande, och så var det ju här vi föll pladask för Valpolicella-vinerna.
Eleonora är nere i vinkällaren/provningsrummet när vi kommer, och efter att vi hälsat bjuds vi att sitta ned och prova årets släpp av viner, vilket vi ju förstås inte tackar nej till.


Vi börjar med ett provsmak på deras rosévin, Rosato 2017. Det har sålt mycket bra i år, det finns bara knappt 200 flaskor kvar. Färgen är ljust rosa, smaken frisk utan att bli sur. Vi minns förra årets rosé som sötare med mer honungsmak än vad detta smakar. Ett vin som passar bra en solig sommardag!
Nästa vin blir deras Classico 2017, ett ganska lätt och fruktigt vin. Klar ljusröd färg och frisk smak av körsbär. Ändå så pass mycket karaktär att det passar bra till mat. Eleonora får under tiden fler gäster att ta hand om, och hanterar alla vant och skickligt. Vi får ändå ett par härliga pratstunder, och vi tycker ju bara att det är roligt att det kommer folk, det betyder ju att affärerna går bra.
Nu kommer vi till Ripasso Classico Superiore 2015, det här är ett av våra favoritviner, det brukar fungera bra till den mesta maten och är gott att dricka på egen hand också. Vi har nog gjort av med ett stort antal Ripasso genom åren! Denna årgång känns inte så söt som tidigare, den är lite syrligare men fortfarande med den mörka, härliga färgen och den djupa, fruktiga doften av mogna mörka körsbär. Ripasso görs ju med en andra jäsning på Amaronedruvskal, och man känner verkligen den torkade frukten. Mycket gott!
Plötsligt är det något som stryker sig mot våra ben! Vad gömmer sig för djur nere i den fuktiga källaren? Det var bara gårdens kattunge som smitit in! Åh, så mysig, men Eleonora varnar, han bits en hel del! Hon berättar med humor och kärlek om kattens eskapader medan hon gosar med den i famnen. Till slut får han gå ut på gården istället.

Eleonora plockar nu fram El Nane 2015, en riktig godbit! Detta vin görs nästan som ett Amarone, men på sättet som gjordes förr. Därför blir det aldrig klassat som ett DOCG-vin (högsta och "finaste" klassificeringen av ett vin i Italien), utan blir märkt i det lägre IGT, men det spelar ju ingen roll så länge vinet är välgjort och smakar gott. Vi slungar runt det härligt mörkröda vinet i glasen och sniffar in den murriga, söta fruktiga doften av moreller. När vi smakar på det är det en fyllig smak vi möter, med hallon och de karakteristiska mörka körsbären. En kraftig smak som stannar länge, det känns inte riktigt som de tidigare årgångar vi smakat, detta har mer kraft och tanniner. Eleonora berättar att 2015 är den bästa årgången på många år, och det här kommer att vinna på lagring, och bli mjukare med tiden. Vi gillar detta skarpt!
Amarone CampoRocco 2013 är vinet på tur. Vi har faktiskt smakat detta redan förra året, de valde nämligen att inte göra något Amarone 2014, som var ett rätt dåligt år vinmässigt. Så det får bli 2013 som serveras, och det smakar och doftar precis som vi minns. Mörka frukter, blåbär, choklad, kryddigt och torkad frukt. Mums! Ett djup i smaken och vinet känns i munnen länge efter att man svalt det. Ett lyxigt vin! Eleonora berättar för oss att man har hela 2014-produktionen av Amarone kvar, men man sparar den för att t ex kunna mixa med senare årgångar för att få till ett bra vin med rätt karaktär. Man får, enligt reglementet, blanda så mycket som 15% av en äldre årgång i vinet. Vi pratar lite om olika konkurrenters sätt att sälja Amarone, hur den stora efterfrågan gör att det säljs en hel del Amarone av låg kvalitet. Det förstör lätt vinets rykte, men det är inte helt lätt att få bort problemet när det finns folk som hellre gör ett dåligt vin än inte alls.
Sist ut är det söta dessertvinet Recioto 2015. Det har en mörkröd/lilaaktig färg, och även fast vinet är sött, har det en mjuk, lite syrlig smak av mörka körsbär.

När vi provat genom hela sortimentet går vi ut för att kolla in den nya tillbyggnaden. I år är de nästan helt klara med det nya huset, där de kommer att ha gott om plats för torkning av Amaronedruvorna i ett så kallat Fruttaio, med öppna fönster på båda sidor så att vinden torkar druvorna som ligger i backar i höga staplar. Man får också ett helt nytt lager så att man har plats att spara fler årgångar. Man kommer att ha kapacitet för 50 000 flaskor, men de räknar inte med att det kommer ske i år, men nästa förhoppningsvis. Eleonora visar oss stolt runt! Utanför träffar vi Fabio som håller på att mura lite i värmen. Han hälsar, alltid lika glad, och berättar på sin härliga dialektala italienska och ett uttrycksfullt kroppsspråk att han kommer att skörda i september och att det ser mycket bra ut.
Vi går tillbaka in och handlar så mycket vi kan få plats med oss hem i den redan välpackade bilen. Nu är det rätt fullt!


Vi lämnar Eleonora och Fabio vid halv ett, nu är vi hungriga på lunch! Vi fick ett tips av Eleonora innan vi åkte som lät bra, hon ringer t o m och kollar så att de har lediga bord! Efter en lite stunds slingervägskörning kommer vi fram till Trattoria Caprini www.trattoriacaprini.it. Det ser inte mycket ut utifrån, en dörr typ, men det verkar vara rätt så vi går in och en trappa upp. Det första som möter oss är 4 stora bord fyllda med färsk, hemlagad pasta som ligger på tork! Wow, känns som att det kan bli pasta idag! Vi blir visade till vårt bord av en trevlig servitör. Vi börjar med en blandtallrik med skinkor och ost, gott att sitta och plocka med när man är hungrig och väntar på maten. Vi får frågan om vi inte vill smaka lite av deras egna picklade grönsaker, och det vill vi såklart gärna. Vi provar sedan lite olika pastarätter, det blir lasagnette med porcini och kantareller, eller lasagnette med tryffel. Vi får också in en tallrik ravioli med ricotta, basilika och körsbärstomater. Mums, allt var supergott och vi fick bra service. Servitören frågar vart vi ska åka sedan och när vi berättar att vi ska norrut mot Trentino, så rekommenderar han oss att ta en liten väg istället för motorvägen. Vi kommer att åka förbi hans hus på vägen! Vi hade tänkt ta denna väg ändå, men det känns ju alltid roligt att få en personlig bekräftelse på att det är ett bra val. Vi lämnar Torbe vid 14-tiden, nu är det faktiskt lite mulet.



Småvägarna går i slingriga serpentiner över bergen, vilken utsikt! Verkligen värt att ta denna vackra väg istället för en tråkig motorväg! Här ser vi också de speciella taken av Prun-stenen vi lärde oss om igår. Här har alla hus tak av dessa stora stenblock! Vägen går vidare och nu blir det ännu mer slingriga, det är 10 tornante, hårnålskurvor, på den sista biten. Här i bergen är det "bara" 28 grader, när vi kommer ner i dalen är det 36! Vilken skillnad!



Vi kommer fram till Rovereto och Distelleria Marzadro, http://www.marzadro.it/#, där vi stannar till för ett besök i den fina shopen. Det finns mycket kul här, och vi testar några sorters grappa och likör som vi är extra nyfikna på. Men det mesta av deras sortiment har vi redan koll på efter tidigare besök, och vi tackar också därför nej till fabriksturen vi erbjuds följa med på. Vi handlar lite och hoppar in i bilen igen vid fyratiden för dagens sista etapp upp i Dolomiterna.

Efter en timmes bilfärd genom äppleodlingarnas land, kommer vi fram till Malè. Här är 23 grader och mulet, vilket vi välkomnar efter all värme vi haft. Vi har bokat tre nätter på Hotel Rauzi, http://www.hotelrauzi.it, som är det hotellet Pelle och John åker till varje vinter för att åka skidor. De har trivts så bra här att vi flera somrar kommit hit som en självklar del av våra semestrar för att koppla av och få lite härliga naturupplevelser. Runt om Val di Sole, som dalen heter, tornar de mäktiga bergen upp sig på alla sidor, och här finns massor att göra både på vintern och på sommaren. Magnifikt vackert! Vi går in och välkomnas hjärtligt av Marco och Paula som driver hotellet. Genast blir vi erbjudna att sätta oss ned i baren och koppla av efter den långa dagen, och Marco fixar varsin Aperol Spritz till oss. Det smakar underbart! Eftersom vi har bilen full av vinlådor, frågar vi Marco om det finns möjlighet att förvara dem svalt, och självklart får vi det. Nere i garaget finns det plats, så där lastas lådorna av. Vi tar en liten dusch på våra rum vilket är skönt efter en varm dag.

På Hotel Rauzi är det halvpension med trerätters middag som gäller, vilket är toppen eftersom det dels är mycket god, hemlagad mat, dels eftersom det är så skönt att slippa ge sig ut och välja restaurang. Varje dag kan man välja mellan flera olika rätter. Vi väljer Penne pomodoro och Penne al speck till förrätt, och sedan Osso boco och Carpaccio som varmrätt. Allt smakar kanongott, riktigt rustik mat! Man får verkligen rejäla portioner, de serverar med glädje lite extra mat. Vi klämmer i oss en smaskig dessert också, jag velar lite mellan Crema Catalana och Tiramisu, så de är supergulliga och kommer in med en portion av varje! Proppmätta går vi ut till baren, där vi tar varsin kaffe, med en liten grappa och smultronlikör, spelar lite kort och babblar bort kvällen!